För er som känner mig.....

Det är inte likt mig att bara var tyst men denna gången är jag bara tyst. vet inte varför. Det gör väl för ont i mig.

Jag har väl varit ganska nedstämd vissa dagar och vill bara förklara varför så ni vet.

Först blev jag lite deppig när jag började på p-pillerna igen för jag gick väl upp ca 3 kilo, ej roligt. Jävla skit när man väl hade gått ner till det man vägde innan graviditeten. Men men thats life och det är ju ett problem som jag kan styra med mindra godis och latte. Om jag vill, men frågan är om jag är tillräckligt motiverad.

Men det som tär mig mest just nu är min fars hälsa. Han går ju på regelbundna undersökningar för att upptäcka obehagligheter i tid. Nu i somras så såg det att värdena i prostatan inte var så bra. Psa heter det tror jag. Så nu tidigare i veckan så var han på umas där de tog vävnadsprov etc för att se om det är prostatacancer eller inte. Provsvaren tar två veckor, alltså svar innan jul. Ojojoj. Jag orkar inte ens skriva min känslor när jag ser hur orolig Pappa är över svaren. Ovisshet är ju värre än sanningen. Fuck fuck fuck.

Ville bara skriva detta, för mi som känner mig känner mig. Men vissa dagar är kanon så deppa inte med mig, utan muntra upp istället.


kram kram