2011

 Var tog året 2011 vägen? vad har hänt detta året som är värt att nämna, att komma ihåg?
En stor sak, i början av året, bestämt vecka 4 var att vi fick vår bil.....vår fina röda volvo som vi längtade efter i 7 månader. Till slut kom den.......
Veckan därefter bar det av mot Lindvallen/skidsemester, massa snö hemma, länge. Minns att man svor åt snön till slut....

2011 var oxå  fina kollegan Sofie, som "bara" är vän nu. En kollega som blivit en nära vän...som jag vill kalla en "keeper". En förebild i många läge.....Att kunna utstå motgång efter motgång, men ändå ha styrkan att fatta beslut och Handla därefter......fantastiskt. vilket år 2011 har varit för dem.

Att kunna gå till jobb, för att träffa en vän som henne har varit en av de bästa sakerna....för det är bara att inse....jobbet är en stooor del av ditt liv.

Jobbet, ja.....har efter många rop...., rop både efter uppmärksamhet och respekt, gått vidare.
man måste nog känna en del positiva känslor för ens chef...jag hade inga kvar.
Nu i efterhand tycker jag mest synd om henne. Man ser att hon inte klarar av sitt uppdrag som chef....för svag...dessutom tror jag att hon lider av något......vilket tiden får utvisa, för hon är nog den sista att erkänna en sjukdom som kan påvisa hennes svaghet.

Barnen har gått till fas två i livet. Man märker självständighet, lite ansvarskänsla......iallafall hos Maja....Frode njaaaaa. De har fått var sitt rum, vilket var bra för båda......Barnen behöver inte nattas längre, utan godnattpussen och omstoppning är gott nog.....Barnen är stora.....

Vilket innebär att det finns tid för annat. En stor sak 2011 har varit Linda. Linda och jag har haft fantastiska kvällar med Sushi och alfapet......eller thaimat och bara lajj framför tv:n. Linda är en viktig del av mitt liv och 2011 och jag hoppas den blir viktigare eller åtminstone lika viktig 2012.

Linda och jag stack till Amsterdam tre nätter i månadsskiftet april/maj....vilket var fantastiskt. Hittade mysiga restauranger och fik.....Var på shoppingturer och museeum. Amsterdam är en stad att rekommendera.....likväl för romantikern som för shopoholicen.

Sommaren var inte så värst bra vädermässigt, men semestermässigt var den strålande bra. Jag hade en enorm förmån att vara ledig i 7 veckor......En stor LIKE på det.
Maja lärde sig simma och Frode hoppar från kanten och är som vanligt sjövild i poolen....och överallt annars med.

Ola var i Norge i 9 dagar.....Trots våra 13 år tillsammans så är jag tramsigt förälskad i honom så ja....jag känner mig ensam och svag när jag inte har min Ola hos mig....

2011 har väl varit prövoåret för Ola på hans jobb...året som skulle visa om han skulle klä i skjorta (hihi) eller om den händige skulle få abstinens efter att jobba fysiskt....
Han stortrivs......visst, det finns nackdelar. Man märker att han inte riktigt släpper jobbet, men man ser oxå välmående på andra sätt........och jobbar fysiskt gör han......hemma.

Jo på alla sätt och vis tänker ni kanske men mest menade jag då att 2011 bjöd han på en ny mur i trädgården, ett nytt staket och en vedugn.....Dessutom byggde han rummen till barnen och målade....Så visst får han röra sig ändå....

Ola fick tjänstebil.......Helt plötsligt så var där tre bilar på uppfarten. Varav en var jävligt för dyr bara för att stå......så bilen såldes.
Jag grät när den rullade ut från uppfarten.....

2011 har gett mig mycket glädje...det går bra för vänner. De får nya jobb, börjar utbildningar och tar examen. Det går bra för min syster....och trots att vi inte står varandra systernära så kommer vi steg för steg närmre varann ändå.......tycker jag.

Men det finns så klart saker som gör ont.......horribelt ont. Som fortfarande gör ont, smärtar.....som kommer göra ont länge länge...som orsakar tårar i ögonen varje gång man tänker.....

Så klart tänker jag på Gunilla......
Min tokiga fina konstiga härliga omtänksamma moster.....

Gunilla hade egenskaper som var unika. Hon tänkte på saker som ingen annan tänkte på.....

Hon var den som kunde sticka yllesockar till barnen i 110 för att vi skulle kunna ha med det till fjällen.....hon var den som kunde sticka tröjor till alla i familjen, i världens konstigaste färger.......

Hon kunde komma ut och låna med sig dockor hem, för att de skulle få kläder.......

Hon hade alltid med sig små paket till barnen.....ibland var det godis, ibland var det guldtior.....

Hon fanns alltid där.....i bakgrunden.....och ibland framfusigt i förgrunden.....

Envis som få, men ville bara väl.
Varje gång vi träffades....så hackade Gunilla på Mamma om hennes kost och motion. Mamma äter kanske inte helt rätt (avstår gärna frukost och middag för den delen), och rör sig väl mest när de golfar bara.....men ändå hack hack varje gång.......tröttsamt, tyckte man då men nu saknar man det ju.....

23 augusti lämnade hon oss.....för alltid. Ingen sjukdom utan bara knallfall rakt ner i trapphuset....
I handen höll hon sin mobil....

Jag är glad.....Min Pappa lever......Men har varit väldigt orolig och ledsen.....för jag trodde att jag skulle förlora honom...när han i november åkte upp till Linköping för att operera sitt hjärta. Rutin OP.....blev rena mardrömmen......på grund av misstag av läkaren.
Ledsen, orolig.....mådde dåligt. Kände av det som nog många går igenom.....att inte vilja längre. Jag la av. Jag trappade ner, ville inget, varken jobba eller ha roligt.....Jag vågade inte.....

Härliga mamma var i Linköping med Pappa, och fy vad stark hon är...

Dessa händelser har gjort mig mycket.......detta har fått mig att inse vilken människa jag kommer bli utan min Mamma och Pappa. Hur förjävla svag och förkrossad jag kommer bli när dem inte finns här längre......Jag är snart 36 år och mår dåligt om jag inte pratar med dem varje dag....helst två tre ggr om jag får bestämma.

Så visst innehåller varje år prövningar......
likväl som roliga härliga saker....

Härliga saker som att Sofie och Jimmy gifter sig.
Härliga saker som att 4 vänner blir gravida och ska ha barn 2012.
Härliga saker som att köpa sitt drömhus eller skaffa valp.....
Härliga saker som förgyller livet...som ger en det där lilla extra....

Prövningar är alltid tuffa......
Prövningar försätter mig i ett bås, vilket Ola får dra loss mig ifrån....i många läge. Han är en räddare, som räddar mig från min oro, fobi och andra ticks jag har.....för det har jag i min roll som den oroliga mamman. Mamman som kanske inte oroar sig så mycket för en bula där eller här, eller rädsla för att bryta ett ben i backen eller etc, utan ständig oro för hur ska det bli....Sen?

Hur kommer det bli med Majas trattbröst? Blir det OP om ett par år eller ska hon växa snett så att hennes tonår blir lidande.....i vilket fall som är det oro för mig!

Prövningar som jag inte klarar av ensam....

Men det är nog inte 2011.....det är nog alla år jag lever....för sån är jag......

2011 var ett bra år, trots sorg....

2011 har öppnat nya dörrar för mig.....

P.s Idag är det exakt två år sen jag tog examen.....