ibland måste man försöka leva sig in i hur andra har det, men ibland blir man inte klokare för det.....är det inte konstigt? För fast vi är olika så har vi ju ändå samma etik och sunt förnuft....eller lär man sig olika där med? Eller om nån som en gång haft båda fötterna på jorden och helt plötsligt tappar fotfästet, ska man säga nåt till den vännen då? Svårt allt det här med att vara tyst eller inte.... Egentligen vill man ju bara vara en bra vän som visar ärlighet! Puss bloggers...